Hur långt jag lyckats komma de senaste 3 åren
När jag tänker tillbaks på hur jag mådde för 3 år sedan kan jag knappt förstå det. Även om jag levde med alla de där dumma tankarna i flera års tid känns det så långt borta idag. Jag är en helt annan Jessica idag än vad jag var då.
För mindre än 3 år sedan hade jag ångest när jag skulle laga mat åt mig och Jonathan. Varför? För att jag var rädd för att dömas och klarade inte av att göra något av egen vilja. Jag var rädd för att tomatbitarna skulle skäras i för små bitar eller att pastan skulle bli kladdig. För 2 år sedan hade jag aldrig suttit och sjunit i bilen om någon annan bil var i närheten - inte ens på en 90 väg. Anledningen? Rädslan av att de skulle se mig och framförallt mina tänder. För 2 år sedan skulle jag krypa runt på golvet här hemma om någon granne varit på trädgården. Varför? För att jag kände att jag inkräktade på deras mark, trots att det här är mitt hem. Om de hade sett mig och vinkat hade mitt hjärta börjat slå tio gånger snabbare och jag hade fått panikkänslor. För 2 år sedan skulle jag aldrig kunna gå runt på stan ensam eller utan att prata i telefon med någon i familjen utan att få ångest. Varför? För att jag antog att folk studerade mig i detalj och sedan antingen hånade eller äcklades av mitt utseende inuti deras huvuden.
Antalet timmar jag lagt ner på alla ”tänk om..”-tankar går knappt räkna. De timmar, dagar och år jag förlorat på att hålla mig undan och trycka ner mig själv kommer jag aldrig få tillbaks. Men jag är inställd till 100% på att ta igen allt jag förlorat och leva mitt liv som jag alltid önskat från och med nu och framåt!
Bara under 2017 har jag vuxit hur mycket som helst i mig själv. Jag vågar starta diskussioner på jobbet, hålla igång ett samtal och ta plats mer än jag någonsin vågat hoppas på. Jag klarar av att gå på stan själv, laga mat åt både mig Jonathan och våra vänner utan att oroa mig för vad de ska tycka, hälsa på grannarna och sjunga i bilen; till och med vid rödljus.

♥ SISSI ♥
Som jag skrev på instagram: Döden är och kommer alltid att vara den svåraste självklarheten att acceptera. Jag är glad att jag fått dela 17 år med denna katt. Fantastiska, älskade, lilla Sissi.

födelsedagsfirande


headhunterz
foto: Tony Persson

Drömmen om ett stort akvarium
Jag är så himla sugen på att skaffa något djur. Helst av allt en kanin (eller två!), men då både jag och jonathan har långa jobbpass då och då så känns det inte rättvist mot den/dem att låta vara ensam här hemma. Men fiskar däremot hade ju faktiskt kunnat funka för oss. När jag och Nina var små brukade vi åka in till stan enbart för att titta på fiskarna som fanns i en av djuraffärerna och de är ju verkligen såååå söta! Sen är det ju även väldigt snyggt med ett akvarium också till skillnad från en kaninbur som lätt kan se stökig ut..
Nåväl, om vi nu skulle skaffa ett akvarium med fiskar i vill jag att det ska vara så stort som möjligt för fiskarnas skull och även att det ska vara inbyggt i någon vägg så att det blir som en häftig fondvägg. Jag kommer satsa på ett saltvattensakvarium då de fiskarna man kan ha då är så mycket finare och häftigare än sötvattensfiskar. Jag har hittat en hemsida som har ungefär allt som man kan tänkas behöva när man har eller ska skaffa ett saltvattensakvarium om någon av er är i samma tankar och behöver tips/inspiration -> biotedmarin. Och om ni hellre vill ha ett akvarium med sötvatten har de tillbehör till det också -> Ni hittar det här.
Har suttit och kollat runt på inspirationsbilder och är verkligen så sugen på att ha ett akvarium nu (helst igår). Måste bara bygga mitt drömhus först också så att det kan få plats. Sen så!
Jag tänker mig någonting som liknar det på bilden nedan, fint va!?
bild från pinterest

HEEELG

Fixa bilen

Bästa anton kristiansson
det måste få ett stopp
En tagg. Två ord. Tusen känslor
Samtidigt som vi delar med oss av de sexuella trakasserier vi har fått utstå är det ändå folk som tror att vi gör det enbart för att få likes och medlidande. De vägrar tro att någon blivit utsatt om det inte finns någon förklaring efter hashtagen och det gör mig fruktansvärt besviken. Det är så mycket mer än bara historier. Det här är liv som blivit förstörda. En ständig rädsla för att gå ensam på kvällarna, skam som sitter kvar i flera år, förnekelser och självanklagelser, tillit till män som kanske aldrig kommer tillbaks igen.
Det är så himla starkt att ens våga skriva ut hashtagen. Att ta steget ut från förnekelserna och skamen som många känner efter att de blivit utsatta. Varför ska jag eller någon annan behöva beskriva i detalj vad vi varit med om? Och dessutom inför hundratals människor på samma gång? Varför skulle jag vilja ta upp alla de gånger som någon passat på att ta på MIN kropp när jag varit ute på krogen? Berätta om när killen jag trodde jag kunde lita på bestämde sig för att ta på mig innanför mina trosor mot min vilja? Berätta om när ett nej inte längre var ett nej, min kropp inte längre min och min värdighet kändes som bortblåst?
De som utsätter oss för det här är oftast "snälla människor som aldrig skulle göra något sådant". Det är någons bror, kollega, bästa vän, lärarinna, chef eller pojkvän.
Tänk ett steg längre nästa gång. Säg till om du ser att någon går över gränsen innan det är för sent. Våga göra skillnad. Våga stoppa sexuella trakasserier.
#metoo

RITA LITTTE
Ibland ritar jag. Då kan det bl.a se ut så här! Fler bilder finns på instagram -> @jesokesoart



sååå sugen på tjejkväll med vin

bygga hus

köpa julklappar i oktober
funderar på att köpa en sådan här röd rosett att ha i håret under julen hiho

GRAttis ANDREA
