När jag tänker tillbaks på hur jag mådde för 3 år sedan kan jag knappt förstå det. Även om jag levde med alla de där dumma tankarna i flera års tid känns det så långt borta idag. Jag är en helt annan Jessica idag än vad jag var då.

För mindre än 3 år sedan hade jag ångest när jag skulle laga mat åt mig och Jonathan. Varför? För att jag var rädd för att dömas och klarade inte av att göra något av egen vilja. Jag var rädd för att tomatbitarna skulle skäras i för små bitar eller att pastan skulle bli kladdig. För 2 år sedan hade jag aldrig suttit och sjunit i bilen om någon annan bil var i närheten - inte ens på en 90 väg. Anledningen? Rädslan av att de skulle se mig och framförallt mina tänder. För 2 år sedan skulle jag krypa runt på golvet här hemma om någon granne varit på trädgården. Varför? För att jag kände att jag inkräktade på deras mark, trots att det här är mitt hem. Om de hade sett mig och vinkat hade mitt hjärta börjat slå tio gånger snabbare och jag hade fått panikkänslor. För 2 år sedan skulle jag aldrig kunna gå runt på stan ensam eller utan att prata i telefon med någon i familjen utan att få ångest. Varför? För att jag antog att folk studerade mig i detalj och sedan antingen hånade eller äcklades av mitt utseende inuti deras huvuden.

Antalet timmar jag lagt ner på alla ”tänk om..”-tankar går knappt räkna. De timmar, dagar och år jag förlorat på att hålla mig undan och trycka ner mig själv kommer jag aldrig få tillbaks. Men jag är inställd till 100% på att ta igen allt jag förlorat och leva mitt liv som jag alltid önskat från och med nu och framåt!

Bara under 2017 har jag vuxit hur mycket som helst i mig själv. Jag vågar starta diskussioner på jobbet, hålla igång ett samtal och ta plats mer än jag någonsin vågat hoppas på. Jag klarar av att gå på stan själv, laga mat åt både mig Jonathan och våra vänner utan att oroa mig för vad de ska tycka, hälsa på grannarna och sjunga i bilen; till och med vid rödljus.

Vetskapen av att det här bara är ett litet steg i rätt riktning och att jag kommer längre och längre bort från min sociala fobi och BDD för varje dag som går är verkligen stärkande. JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!!!

 

Idag var det dags för ännu en av våra älskade katter att få lämna livet här på jorden. Världens snällaste och finaste Sissi. Det spelar ingen roll hur många gånger man måste gå igenom att någon man älskar dör, det är något man aldrig vänjer sig vid. Jag tröstar mig själv med vetskapen av att hon har fått det bästa liv hon någonsin kunnat få och att hon har det bättre där hon är nu. Hoppas verkligen att hon har fått träffa de andra i katthimmeln ♥

Som jag skrev på instagram: Döden är och kommer alltid att vara den svåraste självklarheten att acceptera. Jag är glad att jag fått dela 17 år med denna katt. Fantastiska, älskade, lilla Sissi.

 

I söndags passade jag och jonathan på att bjuda Gaffeln och Kecke på födelsedagsmiddag, bowling och bio på Mall of Scandinavia. Hur trevligt som helst verkligen och jag kom faktiskt inte sist på bowlingen wowowowoow! Den här helgen var med andra ord fullspäckad jämfört med vad de brukar vara för mig. Kul! fler sådana helger hade inte skadat!

I helgen var jag i Stockholm och besökte Andrea. Hon fick sina födelsedagspresenter, jag fick träffa Kalle och några ur dh-gänget och så blev det sleep over också. På fredagskvällen drog vi iväg på lite äventyr och gick på en monday-bar spelning med bl.a Headhunterz och Adrenalize. Sååå roligt verkligen och vi dansade tills vi trodde vi skulle dö ungefär. Extra plus för kvällen var att jag fick hålla i headhunterz hand i några sekunder när han kom fram till scenkanten och vi stod längst fram!!!!

 

 

Alltså shit vad jag älskar mitt schema! Nu väntar 4 dygns ledighet + lite till. Världens bästa att i snitt enbart jobba 33 timmar per vecka. Men tror aldrig att jag kommer orka med att byta till ett vanligt jobb med kontorstider i framtiden efter det här. haha! Bara tanken på att behöva jobba 5 8-timmarsdagar i rad året runt gör mig trött. Nåväl, nu är det i alla fall helg och jag ska göra allt annat än att tänka på jobb. Imorgon ska jag åka till Stockholm för att hälsa på Andrea och se Headhunterz! Superkul!

 

Grabben skriver världens bästa texter

 

Jag ryser varje gång jag ser taggen. Känner att jag inte är ensam om vad som hänt mig och att vi för en gångs skull faktiskt blir hörda. Även om jag vet att i princip alla kvinnor någon gång blivit sexuellt trakasserade blir det så himla starkt när hela mitt facebook-flöde är fullt av historier och hashtags. 

Samtidigt som vi delar med oss av de sexuella trakasserier vi har fått utstå är det ändå folk som tror att vi gör det enbart för att få likes och medlidande. De vägrar tro att någon blivit utsatt om det inte finns någon förklaring efter hashtagen och det gör mig fruktansvärt besviken. Det är så mycket mer än bara historier. Det här är liv som blivit förstörda. En ständig rädsla för att gå ensam på kvällarna, skam som sitter kvar i flera år, förnekelser och självanklagelser, tillit till män som kanske aldrig kommer tillbaks igen.

Det är så himla starkt att ens våga skriva ut hashtagen. Att ta steget ut från förnekelserna och skamen som många känner efter att de blivit utsatta. Varför ska jag eller någon annan behöva beskriva i detalj vad vi varit med om? Och dessutom inför hundratals människor på samma gång? Varför skulle jag vilja ta upp alla de gånger som någon passat på att ta på MIN kropp när jag varit ute på krogen? Berätta om när killen jag trodde jag kunde lita på bestämde sig för att ta på mig innanför mina trosor mot min vilja? Berätta om när ett nej inte längre var ett nej, min kropp inte längre min och min värdighet kändes som bortblåst?

De som utsätter oss för det här är oftast "snälla människor som aldrig skulle göra något sådant".  Det är någons bror, kollega, bästa vän, lärarinna, chef eller pojkvän.

Tänk ett steg längre nästa gång. Säg till om du ser att någon går över gränsen innan det är för sent. Våga göra skillnad. Våga stoppa sexuella trakasserier.

#metoo

 

Ett av mina intressen när jag sitter hemma och slösurfar är, utöver att kolla på tiotals klädsajter, att bygga ihop mitt drömhus på olika "husbyggarsidor". Jag tycker verkligen att det är såååå häftigt att man liksom kan bygga ihop ett helt hus och bestämma ungefär allt bara genom datorn. Jag drömmer om att ha ett hus med ett snedtak någonstans med stora fönster så att huset på sätt och vis blir en del av naturen. Planerare som jag är kom jag att tänka på att jag självklart måste ha en rullgarnin eller i alla fall något som skyddar solens strålar mot att komma in där. Men finns det rullgardiner och liknande som är specialanpassade för snedtak? JA! Så himla bra! Hittade en perfekt sida med just det -> velux. 

 

Som ni märker går jag all in när jag väl ger mig in i framtidens projekt, även om jag vet att det är många år kvar tills dess. Men jag kan verkligen inte låta bli att kolla upp alla små detaljer som kan vara bra att hålla koll på. Jag brukar även börja tänka på vad jag kommer ha för möbler, kuddar, mattor osv. När jag väl bygger ett hus kommer det gå hur smidigt som helst eftersom att allt kommer vara förberätt i minsta detalj, haha!

 

Jag tänker mig att mitt hus kommer se ut ungefär som huset här under (blid från trivselhus)

Jag har, på de senaste åren, blivit väldigt bra på att köpa julklappar i god tid. Så skönt att slippa stressa i sista sekunden, hinna planera och hitta bra julklappar och dessutom inte behöva lägga lika mycket pengar på en och samma gång. Ser verkligen fram emot julen och längtar efter att få vräka i mig både julmat och godis!!

 

 

Idag fyller ingen mindre än Andrea a.k.a världens bästa storasyster år. Tråkigt nog kan hon inte få sina presenter idag, men de ligger fint här bredvid mig och väntar på henne. Hoppas vi kan äta tårta när vi ses nästa gång och fira henne i efterhand. Vore superduperkul!!!