Hur långt jag lyckats komma de senaste 3 åren

2017-10-29 ▲ 01:43:14 | startsida

När jag tänker tillbaks på hur jag mådde för 3 år sedan kan jag knappt förstå det. Även om jag levde med alla de där dumma tankarna i flera års tid känns det så långt borta idag. Jag är en helt annan Jessica idag än vad jag var då.

För mindre än 3 år sedan hade jag ångest när jag skulle laga mat åt mig och Jonathan. Varför? För att jag var rädd för att dömas och klarade inte av att göra något av egen vilja. Jag var rädd för att tomatbitarna skulle skäras i för små bitar eller att pastan skulle bli kladdig. För 2 år sedan hade jag aldrig suttit och sjunit i bilen om någon annan bil var i närheten - inte ens på en 90 väg. Anledningen? Rädslan av att de skulle se mig och framförallt mina tänder. För 2 år sedan skulle jag krypa runt på golvet här hemma om någon granne varit på trädgården. Varför? För att jag kände att jag inkräktade på deras mark, trots att det här är mitt hem. Om de hade sett mig och vinkat hade mitt hjärta börjat slå tio gånger snabbare och jag hade fått panikkänslor. För 2 år sedan skulle jag aldrig kunna gå runt på stan ensam eller utan att prata i telefon med någon i familjen utan att få ångest. Varför? För att jag antog att folk studerade mig i detalj och sedan antingen hånade eller äcklades av mitt utseende inuti deras huvuden.

Antalet timmar jag lagt ner på alla ”tänk om..”-tankar går knappt räkna. De timmar, dagar och år jag förlorat på att hålla mig undan och trycka ner mig själv kommer jag aldrig få tillbaks. Men jag är inställd till 100% på att ta igen allt jag förlorat och leva mitt liv som jag alltid önskat från och med nu och framåt!

Bara under 2017 har jag vuxit hur mycket som helst i mig själv. Jag vågar starta diskussioner på jobbet, hålla igång ett samtal och ta plats mer än jag någonsin vågat hoppas på. Jag klarar av att gå på stan själv, laga mat åt både mig Jonathan och våra vänner utan att oroa mig för vad de ska tycka, hälsa på grannarna och sjunga i bilen; till och med vid rödljus.

Vetskapen av att det här bara är ett litet steg i rätt riktning och att jag kommer längre och längre bort från min sociala fobi och BDD för varje dag som går är verkligen stärkande. JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!!!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0